Alagna – tio främlingar, tusentals steg och en gemensam upplevelse
Varje gång jag berättar att jag ska till Alagna är det någon som frågar om jag ska till Turkiet. Kanske är det en del av förklaringen till att den lilla byn vid vägs ände, längst in i den grönskande Valsesiadalen där Sesiafloden forsar fram från Monte Rosas glaciärer, fortfarande lyckas hålla sig gömd för de stora massorna.
Jag har varit här många gånger, både sommar och vinter. Men den här gången kom jag hit med en ny hatt på huvudet – färdledarhatten. Det gav mig nya perspektiv, både på Alagna som destination och på vad som händer när man upplever en plats tillsammans med andra.
Alperna, fast nästan för oss själva
Det finns platser i Alperna där trycket i dag är så stort att man behöver boka sin plats i kabinbanan. Här kan vi snöra på oss kängorna på morgonen, ge oss upp i bergen och vandra en hel dag utan att möta mer än några få människor. Det slår mig varje gång jag är här hur en plats med så stora naturupplevelser fortfarande kan kännas så liten och orörd.
En av de saker som får mig att återvända till Alagna om och om igen är variationen. Vi vandrar genom skogar och över alpängar, passerar små byar med gamla Walserhus och följer stigar som människor har använt i generationer. Med kabinbanan tar vi oss upp till över 3 000 meters höjd, där landskapet plötsligt förändras. Grönskan försvinner och framför oss breder Monte Rosa-massivet ut sig. Det är en mäktig kontrast till den grönskande dalen vi just lämnat bakom oss.
Men under den här veckan inser jag också att det inte nödvändigtvis är de största vyerna jag kommer att minnas bäst.
En plats blir något annat när någon berättar om den
Vi vandrar med en lokal guide, och visst är det skönt att följa någon som vet exakt vilken stig vi ska ta, men för mig är det allt det andra vi får på köpet som verkligen gör skillnad. Berättelserna om människorna som har levt här, om Walserfolket och husen vi passerar och om livet i dalen, förr och nu.
I den lilla byn Otro träffar vi en 96-årig man som en gång var med och startade Alagnas skidskola. Han tillbringar fortfarande somrarna här uppe i bergen och numera får han ta sig upp med helikopter, men att sluta åka hit verkar inte vara ett alternativ. Jag älskar det.
En annan dag vandrar vi till agriturismon Larecchio, som drivs av vår guides kusin. Korna vi sett beta runt gården ger både köttet och osten som hamnar på våra tallrikar, och polentan tillagas på traditionellt vis över öppen eld. Det är kanske inga stora eller spektakulära händelser, men för mig är det precis sådana möten och upplevelser som gör skillnad. De får mig att känna att jag faktiskt har varit på en plats och lärt känna den, inte bara sett den.
Att komma hem till Monte Rosa
Efter dagens vandring återvänder vi till Hotel Monte Rosa mitt i byn. Hotellet har en lång historia och genom åren har både bergsbestigare och kungligheter bott här. Bland gästerna finns drottning Margherita, som också har gett namn åt den berömda bergshyttan Capanna Regina Margherita på Monte Rosa, 4 554 meter över havet.
I dag drivs hotellet av svenskarna Anna och Pelle, och efter några dagar infinner sig den där sköna känslan av att komma hem när vi kliver innanför dörren med trötta ben.
Maten är en viktig del av upplevelsen. Varje kväll serveras vi fyra rätter på traditionellt italienskt vis: en förrätt, pasta eller risotto, därefter kött, fisk eller fågel och till sist dessert. För den vinintresserade finns dessutom möjlighet att upptäcka viner från Alto Piemonte. Det blir en påminnelse om att en vandringsresa inte bara handlar om timmarna på leden, utan minst lika mycket om allt runt omkring – maten, människorna och stunderna tillsammans efter dagens vandring.
Jag hoppas att jag gör samma sak när jag är 78
Med på resan är också Margareta och Börje, 77 och 78 år, och jag kommer på mig själv med att vara genuint imponerad av dem flera gånger under veckan. Inte för att de ”hänger med trots sin ålder”, utan för sättet de tar sig an dagarna och fortsätter att vara nyfikna, aktiva och upptäckande.
Det får mig att tänka på hur lite ålder egentligen betyder när man delar ett intresse. Här är vi människor i olika åldrar som har valt att åka till en liten by i de italienska Alperna för att vandra, uppleva och upptäcka tillsammans. Margareta och Börje blir för mig en påminnelse om hur inspirerande det är med människor som fortsätter att använda kroppen, söka nya upplevelser och säga ja till äventyr genom livet. Jag hoppas verkligen att jag gör samma sak när jag är 78.
Kanske är det också en av de finaste sakerna med att resa i grupp – att få möta människor man annars aldrig hade träffat och inspireras av dem.
Från tio främlingar till ett gäng
Första dagen är vi tio personer som till stor del inte känner varandra, men det förändras förvånansvärt snabbt. Vi går många steg tillsammans, hjälper varandra där det är brant, väntar in och delar långa middagar där samtalen fortsätter långt efter att dagens vandring är avslutad.
Och så har vi våra after hikes på torget. Där sitter vi med trötta ben och något kallt i glaset och pratar om dagens äventyr. Backarna blir kanske lite brantare i efterhand, någon plockar upp något som hände längs vägen och snart skrattar hela bordet. Mot slutet av veckan är det nästan svårt att förstå att vi inte kände varandra när vi kom.
Det är nog den största insikten jag tar med mig från min första resa som färdledare. Jag visste redan att Alagna är fantastiskt, att vandringen är vacker, maten god och att det finns något väldigt speciellt med en plats där vägen tar slut och bergen tar vid. Det jag inte riktigt hade förstått var hur stor del av upplevelsen som skapas mellan människorna.
På Go Active pratar vi om gruppupplevelsen, och efter den här veckan förstår jag ännu bättre vad vi menar. Det handlar inte bara om att resa i grupp, utan om allt som uppstår när människor delar en upplevelse – samtalen längs leden, skratten runt middagsbordet, människorna man lär känna och inspirationen man får med sig hem.
I en tid när AI kan hjälpa oss med allt mer blir jag snarare ännu mer övertygad om värdet av det som inte går att automatisera. De personliga mötena, gemenskapen och upplevelserna vi delar med andra.
Min övertygelse om att framtiden aldrig har varit mer mänsklig har nog aldrig varit starkare än efter en vecka till fots i Alagna.
Relaterade resor
-
Italien Monte Rosa Vandring
Alagna är en av Italiens mest genuina alpbyar och en väl bevarad hemlighet för många svenska vandrare. Här väntar en resa med klassisk alpvandring där högalpina leder, historiska walserbyar och luncher på charmiga rifugios kombineras med italiensk mat, vin och ett personligt värdskap.
8 dagar från 22 450 SEK